(skrivet natten till 5;mars)
Gick in på Charlottes blogg, No Times For Us med Broder Daniel (ifrån Way out west, sista spelningen med dem) prydde senaste inlägget. Jag klickade på play, hela videon är känslor.  En plats, tusen olika känslor. Smärtan spred sig i kroppen, som Charlotte skrev - hur klarar man stå där och veta att de är sista gången, någonsin? Samtidigt är de fint, massa personer visar sin kärlek och sin smärta till/för bandet.

Efter videon gick jag in på spotify och sökte på BD, klickade på någon random låt - vilken råkade bli When We Were Winning.  Så sjukt mycket minnen, 90 talet. Får alltid barndomsminnen - Man drömde sig bort, bort till … livet. Fuckin Åmål (och whirlwind) dyker också upp framför ögonen. Ack ack ack, ljuva 90-tal. Kläderna, alla gamla fula filmer, spel, planscher och allt. Innehållande spice girls, fuckin åmål, backstreet boys. Konstiga oranga/mörkröda/mörkblåa färger. Clip art och word som var så jäkla high tech. Vita  asfeta datorer. Konstiga mönster och kläder. “lång” håriga killar som även kunde ha en ring i örat. Och alla bra TV-serier som gick på dem tiden! Skulle gärna velat vara i min ålder på 90talet. (fast ändå inte haha) men på den tiden handlade de mycket mer om att umgås och sånt där, nu är det dator dator dator, tv tv tv etc. Trist!